Denna webbplats använder cookies för att förbättra din shoppingupplevelse. Fortsätt om du accepterar detta eller ta reda på mer om cookies.

Ventryck

Degressivt ventryck

Ventrycket minskar kontinuerligt från periferin mot hjärtat. Vid ankelhöjd på en stillastående person mäter det 90 till 110 mmHg och beror på tyngdkraften och avståndet mellan hjärtat och foten. En persons längd avgör alltså ventrycket i vila vid stående ställning. När vi rör på oss sjunker trycket till cirka 20 mmHg så länge ett tillräckligt bra venöst avflöde kan garanteras.

Flera faktorer är viktiga för det venösa återflödet till hjärtat:

Hjärtats verkan mot periferin (retrograd kraft)

Hjärtat är primärt en tryckpump och endast sekundärt en sugpump. Hos en vuxen med friskt hjärta pressas i medeltal 70 milliliter blod från vänster kammare in i aorta under varje ejektionsfas. Denna blodvolym utövar ett extra tryck (till det som redan finns) på blodpelaren i aorta och artärerna som leder bort från den. Detta ”trycker” blodet vidare genom kärlsystemet via artärsidan av kapillärsystemet in i venulerna och därifrån via venerna i riktning mot hjärtats högra sida.

Ju större den venösa diametern är i riktning mot hjärtat, desto lägre blir det rådande trycket. Hos en frisk person som ligger ned är trycket i de venösa kapillärerna ungefär 20 mmHg. Det sjunker till cirka 8–12 mmHg i ljumsken och mäter fortfarande cirka 3–5 mmHg i bukhålan (intraabdominellt), men bara 2 mmHg i höger förmak.

Dessa tryck är tillräckliga för att blodet ska transporteras tillbaka. Hjärtats sugverkan kommer inte in i bilden förrän i det sista vensegmentet, dvs. precis innan den övre hålvenen öppnar sig i höger förmak. Detta sug sker under ejektionsfasen och framställs av rörelserna i klaffarna i hjärtat.

Sug orsakat av andning (antegrad kraft)

I bröstkorgen råder undertryck (partiellt vakuum). När vi andas in ökar detta undertryck, samtidigt som trycket i bukhålan stiger då diafragman rör sig nedåt. Detta gör att venklaffarna i lårvenen stängs.

Detta fenomen, som kallas Valsalvas princip, används vid diagnostisk undersökning av venerna som det första undersökande funktionstestet av venklaffarna. Ventrycket sjunker från bukhålan upp till bröstkorgen för att framställa sug i venerna i bröstkorgen.

När vi andas ut öppnas klaffarna igen som en reaktion på tryckfallet i bukhålan. Detta leder till att bäckenvenerna och den nedre hålvenen fylls med blod igen, vilket sedan rinner vidare i riktning mot hjärtat. Denna så kallade abdominella-torakala tvåfaspump drivs av hjärtats aktivitet.

Venspänning

Blodet i venerna utövar tryck på venens vägg. Detta skapar spänning i venväggen, vilket tjänar som mottryck för blodet och garanterar att ventrycket inte ökar ytterligare. Ventryck och venös blodvolym har ett nära samband.

Muskelpumpen

Det djupa vensystemet är inbäddat i muskler. Därför klämmer varje muskelsammandragning åt om venerna för att trycka blodpelarna i dem i riktning mot hjärtat. När muskeln slappnar av förhindrar venklaffarna det bakåtriktade flödet av blod mot kapillärerna.

Störningar

Endast en viss mängd blod transporteras i riktning mot hjärtat med varje muskelsammandragning. Här spelar vadmusklerna den viktigaste rollen. Effektiva venklaffar är dock mycket viktiga för effektivt ”dränage”.

Man måste komma ihåg att transporten av blod i venerna är passiv och beroende av samverkan mellan flera faktorer. Det räcker med att bara en av dessa faktorer är undermålig för att det ska utvecklas störningar av det venösa återflödet. Om man är sängbunden sker till exempel inget ”mjölkande” av venerna genom sammandragning och avslappning av vadmusklerna. Detta kan i sin tur ge upphov till tromboser eller till och med tromboembolismer.

Mer information